Detta var den mest psykiskt påfrestande film jag någonsin sett. Gråta konstant i 1.5tim är inte lätt. Jag ligger här i fosterställning och huttrar lite för mig själv. Att överleva den inre smärtan av att någon familjemedlem gått bort, måste vara omöjligt.

"Jag har tänkt på hur jag har varit mot Cilla och dig
Och jag begriper inte längre hur en pappa kan göra så.
Ändå har jag bara fortsatt och tänka på mig själv...
Jag har inte brytt mig om hur du har det..."

Måste någon dö för att en pappa ska förstå ... Var rädd om det du har